Madeleine

Nu är jag hemma, svettig och trasig. Cyklade hem mammas förstora och tunga cykel hela vägen från skanstull till solna, med en barnsits på. PÅ EN TIMME! Det tog lite tid men det var första gången som jag cyklade på 7år så jag är faktiskt stolt över mig själv+att jag cyklade i trafik genom stan. Jag cyklade hem den åt henne för att hon är sjuk och för att hon ska slippa åka in till stan och cykla hem i kylan. Rätt snällt tycker jag. Dessvärre ramlade jag en gång på vägen, och det var när jag stod still. Duktigt madde, duktigt. Och det vart så pinsamt för en jävligt snygg kille tillsammans med en mindre snygg kille sprang fram och hjälpte mig. Riktiga gentlemän. Men hade hellre legat kvar och rest mig själv, galet pinsamt. Så det vart hål på byxan, sår på knät och längsta nageln gick helt av. Allt det hände under ett och samma tillfälle och det var förjävligt. Sen när jag väl nått fram hela vägen, jo vad får jag för belöning? INGENTING! Jag sa, "nu ska jag ta mig fanimig få tattuera mig. Det har jag förtjänat!" Men inte det. Fyfan vad det känns värdelöst att jag gjorde det här. Jag tjänade inget och fick absolut ingenting för det. Nepp, det gör jag inte om. Man ska inte ge stora tjänster för man får ingenting tillbaka. Jag tycker jag gjorde värsta uppoffringen och var extremt snäll. Vem i hela världen hade gjort så? Ingen, det är fan bara jag som är så dum som gör något sånt här. Men nu är resan över och jag lever. Det finns dock tre fördelar med denna cykeltur.. 1.jag fick motion 2.jag lärde mig cykla från skanstull till solna 3.jag fick lite mer självförtroende av min stolthet. Men det är nog de enda som jag kan se som fördel. Hm, nu ska jag väl duscha eller något. Hoppas det händer något roligt ikväll, ha det så bra så länge.