Madeleine

Tror att jag gått ner i en liten deprission. Jag känner mig trött och ensam. Inget går riktigt som det ska faktiskt. Känner bara att jag är så trött på min vardag. Under skoltid känner jag inte av något för då stänger jag av mitt privatliv och gör det som behövs och fokuserar på skolan. På helgerna försöker jag hålla mig uppbokad så att jag ska ha roligare och inte hinna tänka för mycket. Det är när jag är ensam som jag får tid över och faktiskt känner hur pissigt vissa saker är. Om jag fick/kunde så skulle jag ändra på så många saker. Jag skulle skaffa förhållande, för jag vill faktiskt ha något seriöst och moget. Jag vill inte bara ha sex. Jag vill känna närheten och tryggheten av att ha någon vid min sida alla dagar och inte bara när lusten kallar. Jag vill fixa upp humöret på vissa folk. Få vissa att förstå att man inte kan bete sig hur som helst och att dom delar liv med andra som dom gör det surt för. Jag vill flytta hemifrån och tattuera mig. Jag vill bort från mitt liv som det ser ut nu och göra en förändring. Jag kan inte säga att allt är skit, defnitivt inte men mycket är det. Jag finns men det verkar inte som om jag varken syns eller hörs. Ingen lyssnar men jag vill heller inte berätta om vissa av mina problem. Jag känner faktiskt att på det sättet litar jag inte på någon. Jag gör verkligen inte det. Jag hade en gång en person som jag faktiskt vände mig till och berättade om mina "hemliga" problem för. Men det var min pojkvän som nu är ex så det är uteslutet. Han hade alltid mer problem än mig men det kanske också var därför jag kände att jag kunde vända mig till honom. Han förstod mig för att jag förstod honom. Dock berättade han oftast inte om sina problem för mig trots att jag bad honom men det är väl upp till honom. Jag visste ändå om problemen så det behövdes inte. Jag visste att han inte dömde mig för hur jag tyckte och kände, han mer såg upp till mig tror jag. För att jag stod vid hans sida och hjälpte honom så gott jag kunde trots att han inte kunde göra så mycket för mig. Eller vad säger jag, han gjorde mycket för mig omedvetet. Att bara veta att han fanns och stod på min sida gjorde att jag orkade. Mina problem försvann och mitt liv var faktiskt riktigt lätt förutom när han själv spökade.
Tillbaka till huvudsaken, jag känner inte att jag mår som jag borde så jag ska försöka fixa mig själv nu. Jag vet att jag inte har ett förhållande eftersom jag själv inte mår så bra. Så ett problem löser sig genom att jag fixar ett annat. Så jag har bestämt mig för att börja med mitt utseende, på fredag ska jag slinga och styla håret. Sen ska jag börja träna så jag känner mig säker med mig själv. Sen ska jag börja tänka som jag gjorde förr, positivt. Jag kunde alltid se fördelar med allt och andra såg solstrålen i mig. Nu känns jag mer som ett grått moln. Jag tror att det kan bero lite på att det är ny skola, dom gamla kamraterna som man haft i 8år försvann, det är mycket plugg i skolan, ett problem hemma uppstod igen och så har det mycket med mig själv att göra också. Men framför allt för att jag inte litar på någon till 100%. De flesta jag känner kan säga det vidare till någon som jag inte vill/tycker har med saken att göra. Och man kan faktiskt inte berätta allt för sina föräldrar så dom går också bort. Dom som jag vet inte säger något vidare, lyssnar istället inte eller förstår inte och istället för att hjälpa skälper. Det är lätt att vara min vän men jag är nog svår att få och prata. Och då menar jag "the deep talk". Sånt som man har inom sig och som egentligen behöver komma ut men sitter fast. 
Nej nu orkar jag inte tänka mer på det här. Ska åka hem till mamma och laga mat och äta en mysig middag med min mamma och lillebror.
Ciao /M